Me & My Family

Idag är jag i v34 (v33+2) och det är exakt 40 dagar kvar tills det planerade kejsarsnittet och vi äntligen får träffa den lilla krabat som ligger där inne och sprattlar.
Det är första gången jag får ett planerat snittdatum så här tidigt...första gången var ju ett akutsnitt efter igångsättning och andra gången planerades det in bara 3 dagar innan det var dags...det gör att jag denna gång är mycket mer nervös att förlossningen ska sätta igång av sig själv.

Tänk om den gör det och vi måste åka in för akutsnitt istället, lyckas fixa barnvakt bara poff så där och tänk om jag inte hunnit införskaffa allt som ska packas i BB-väskan och packat ner det?
En gipsmage är också planerad att göras innan snittet då det är så kul att ha kvar till sedan och jag har ju redan 2 st från när jag väntade flickorna...tänk om jag inte hinner göra den heller?

Denna gång känns allt annorlunda...visst de stora grejerna är klara(väntar bara på att Barnens hus ska höra av sig och tala om att våran vagn kommit in så vi kan hämta den + bilbarnstolen man fick på köpet), spjälsängen står bäddad och klar och Danne har snickrat ihop skötbordet med sina speciella mått och det står nu i sitt prång inne på toaletten...men allt smått som ska inhandlas har fått vänta p.g.a oförutsedda omständigheter...saker som jag/vi vill ha till bebis känns dyra som bara den just nu men det kommer nog fixa sig snart...en babysitter står på listan (gärna en sådan vi haft åt flickorna med vibrationer i då det verkade så lugnande på dem) och likadant ett sådant där mjukt härligt babygym som jag inte haft de tidigare gångerna men trängtat lite efter. Men dessa får ev. inhandlas efter födseln istället vilket för mig som gärna vill ha saker klara på en gång blir frustrerande och jag blir stressad även om det inte verkar vettigt alls.

Kan inte hjälpa att jag känner mig en aning vemodig när jag tänker på att detta är vår sista graviditet, sista bebisen som är våran alldeles egen...nästa bebis vi tar hand är väl barnbarn och dit är det förhoppningsvis minst en 12 år tills den första "dyker upp"(och ja kanske jag hinner bli moster t.o.m några gånger där emellan)...vi har ju bestämt att det får räcka med 3 barn och vi vill kunna ge dem den tid och uppmärksamhet de behöver.

När andra ser hur jag mår så ifrågasätter de varför JAG väljer att bli gravid igen när mina gravidteter tär så på mig och min familj...ungefär som om min man inte är med i beslut som tas här hemma...detta var vad VI ville och VI ser det som en del av våran framtid och 9 månader kan verka som lång tid men det är egentligen ingeting och det är värt att må lite kasst under den tiden för att få uppleva hur ett litet underverk växer där inne och sedan kommer ut i vår värld och vi får lära känna någon ny som man känner en ovillkorlig kärlek för. Varför ska graviditeter vara endast för dem som mår tipptopp igenom alltihop eller som helt enkelt skiter i hur de mår och är starkare än vad jag är? Som låter vardagen fortsätta som vanligt fast de är på väg att svimma eller kräkas? Måste man vara så mentalt stark för att ingen ska se ner på en för att man väljer att bli gravid om igen?

 

Nej nu ska jag avsluta...detta blev längre än jag tänkt och nu ska jag åka upp till dagis och hämta Tova så Danne får sova en liten stund till...

 

Hej så länge :-)