Me & My Family

Förlåt men nu ska jag klaga lite...känner att jag faktiskt får göra det idag.

Just nu försöker jag få Melker att somna för sin eftermiddagsvila men han är inte riktigt på humör....ja han är trött men vill inte somna vare sig i famnen eller i sängen. Nån tur i vagnen blir det inte för jag har ont i ryggen (sedan förra måndagen och jag vet inte vad jag gjort), promenerade igår och efter det så var ryggen helt körd :-/ Har inte tid hos sjukgymnasten förän på onsdag...5 jäkla dagar till *grr*. Det är väl bara att stå ut men det är inte lätt med en 9 månaders liten prins full med energi och nyfikenhet och som kryper attans så fort nu mer ;-) och som man får springa och hämta från hallen/trappan och ev. sladdar som inte går att få bort. Att bära på honom lr leka med honom känns ju också i ryggen...att Danne sen jobbar gör ju inte det hela lättare heller.

När jag har ont så här kan jag inte låta bli att tänka på dem som har ont jämt o ständigt och måste leva med det dag ut och dag in som några i min familj och även några av mina vänner. Funderar då på om jag verkligen "får" klaga över smärtan som jag antar kommer försvinna snart iaf då det ju inte är något jag brukar leva med. Borde inte jag kunna stå ut med smärtan och hålla käften som andra? Tyvärr så är jag inte sån utan jag är sådan som delar med mig av hur jag mår men det gör inte att jag lider mindre med dem som har ont jämt.

 

Tänker på er och önskar att även eran smärta skulle kunna fara sin kos!

 

 

 

(Nu har han äntligen somnat men det tog nästan 1 timme...ser fram emot att han vaknar piggare och gladare)